Utveckling är inte gjord av sammet

Ibland tar livet fart och man hinner inte med. Som att skriva blogginlägg, till exempel.

Nya utmaningar stirrar mig i ansiktet och jag darrar inför verkligheten. Det var på vippen att jag kastade in handuken till och med. Riktigt nära. Men så funderade jag en gång till.

Om jag inte möter utmaningen, så kommer jag bara lära mig en sak:

Att ge upp.

Många gånger har jag stått inför tuffa tag och obehagligheter, varpå jag vänt mig och sprungit min väg. Bara för att undvika det som är jobbigt. För att komma hem till det säkra, det trygga, det invanda. Där är det skönt och bekvämt. För varför ska man utsätta sig för obekväma situationer, när man kan ha det bra i sin trygga vrå?

Bra fråga.

Jag tror du vet svaret.

Utveckling är inte gjord av sammet. Förändringen stryker sällan medhårs, hur mycket vi än skulle vilja det. Snarare behöver vi ofta känna frustration och obehag för att uppgradera oss själva till en ny version. Jag kan intyga att det är så. Just nu i alla fall.

Aj.

Den här gången har jag valt att stå kvar i elden. Det svider. Men oj, vad jag växer. Det händer grejer när jag tar mig an mina "tankemonster" och kastar mig ut i det okända. Fräckt och "scary" på en gång.

Vad skrämmer dig? Vad har du för utmaningar i ditt liv som du vill ta dig an? Vad vill du utveckla hos dig själv men som du inte vågar göra något åt?

Det finns där. Eller hur?

Du vet vad du är rädd för. Eller åtminstone vad du känner obehag inför att göra.

Frågan är: vill du hoppa in i elden och växa eller stannar du under täcket?

Henrik